Helt plötsligt sov inte Dalton 4 timmar om dagen längre. Och kameran gick inte att tömma. Då la jag av lite. Nu sitter jag därför och skriver med en hand med en bajsande pojke i knät. I dag luktar det lite avloppsliknande. De övriga männen i familjen är ute och kör den jättestora, radiostyrda bilen i parken. Vi har försökt att peppa igång Ludde för demonstration idag men han är måttligt sugen så vi får helt enkelt se hur vi gör. Men det hade vart bra fint!

Dalton gör framsteg var dag. Han gillar att gå när man håller i honom. Han gillar även att kravla sig fram fast det låter som att det är skitjobbigt. I går lyckades han charma en fullproppad spåris på vägen hem från stan. En tandhygienist satt mittemot med ett par såna där löjliga stavar som alla tanter har. Han skrattade hysteriskt och öronbedövande hela vägen hem. Vi tyckte med att det var roligt att hon hade stavar men inga skidor. Dessutom var det inte ens snö. Jag (modern) blev så rörd över hans lyckliga skrattande att jag började gråta. Fin stund som jag hade velat ha på film. Här kommer lite bilder to make it up to you liksom. Hipstamatic FTW!!!!!